Inom området avtalsrätt är behörighet en persons rätt att genom användning av en fullmakt vara företrädare för en annan person som gett denna fullmakt, när det ska ageras mot en tredje man. Behörighet innefattar den yttre gränsen av fullmakten. Ett annat, mindre brett, begrepp inom området är befogenhet.

Den person som lämnar ut en fullmakt kallas för huvudman, eller fullmaktsgivare. Personen som tar emot fullmakten brukar kallas ombud, fullmaktstagare eller fullmäktig. Det är vanligt att fullmaktsrätten är begränsad genom exempelvis att den gäller ett särskilt område, ett särskilt ärende eller en viss tid.

Ifall det inte uppges en tidsbegränsning på fullmakten, är den giltig tills den blir återkallad. Om en fullmäktiges agerande på något sätt strider mot befogenheten, kan huvudmannen inte klaga om den fullmäktige agerat inom den behörighet som uppges i fullmakten, och om tredje man handlat i god tro.

• En fullmakt innebär en person har rätt att vara företrädare för en annan person.
• Personerna kring dessa begrepp kan vara en faktisk eller juridisk person.
• I fullmakten uppges vilken behörighet den som använder fullmakten har.
• Behörighet är den yttersta gränsen för vad en person med fullmakt får göra.
• Befogenhet är ett snävare, mer detaljerat begrepp jämfört med behörighet.
• Om tredje man är i god tro blir en handling juridiskt giltig.
• Tvistemål om behörighet hanteras i tings- eller förvaltningsrätt beroende på ärendets art.

Något om behörighet och befogenhet

Behörighet skiljer sig alltså från befogenhet. En fullmakt kan vara både skriftlig och muntlig. Den person som har formulerat en fullmakt kan också formulera olika begränsningar över hur den som getts fullmakten kan utnyttja den. De här begränsningarna ger en frihet att agera, och det kallas för befogenhet.

Exempel: En fullmakt kan ge behörigheten att köpa en produkt, men huvudmannen har satt gräns på befogenheten genom att varan endast får ha en färg. I fullmakten står: köp ett armband. Men samtidigt har den med fullmakten fått befogenheten att köpa ett armband av silver.

Befogenheten består alltså av mer detaljer för hur en person med fullmakt kan göra sitt uppdrag. De två olika begreppen behörighet och befogenhet kan skiljas genom att behörighet innefattar det personen med fullmakt kan göra. Befogenhet innebär det som en person med fullmakt får göra.

Om tredje man och god tro

Ifall tredje man inte vet vilka begränsningar befogenheten innefattar, alltså är i god tro, blir det, som den fullmäktige gör utanför sina befogenheter, ändå giltigt. Exempel: En fullmäktige har en skriftlig fullmakt, det vill säga behörighet, att köpa ett armband för 500 kronor. Det finns en muntlig instruktion, en befogenhet, att armbandet ska vara blått.

I guldaffären handlar fullmäktige ett rött armband för 500 kronor. Försäljaren (tredje man) vet inte om att fullmäktige fått befogenhet om färgen på armbandet. Fullmäktige har gjort köpet utifrån sin behörighet utifrån fullmakten. Fullmäktige har gjort köpet utanför sin befogenhet men försäljaren har handlat i god tro. Köpet blir bindande.

Det är avtalslagen som reglerar begreppet behörighet och de anda begreppen runt det. I den står till exempel om begrepp runt olika slags fullmakter, och vilken behörighet och befogenhet som knyts till dem. Det står också om behörighet och befogenhet i flera andra lagar, till exempel kommunallagen, förvaltningslagen och aktiebolagslagen.