Köpeskilling är ett ord som klingar av gammalt språkbruk men inte alls har en komplicerad betydelse. Begreppet är mer eller mindre synonymt med de betydligt mer vardagliga orden ”pris” och ”köpesumma”. Inom juridik benämns den avtalade penningsumma som en köpare ska erlägga som köpeskiling. Vanligast är termen idag inom fastighetsaffärer.

Till skillnad från de flesta andra typer av egendom är den fasta egendomen föremål för ganska detaljerade bestämmelser avseende försäljningar och överföringar. Reglerna finns i huvudsak i Jordabalken. Sannolikt är det på grund av detta regelverk som ett så pass gammalmodigt ord som köpeskilling ännu är i utbrett bruk.

Det bör dock påpekas att begreppet köpeskilling inte alls är förbehållet bara affärer och avtal som avser just fast egendom som fastigheter. Även köp av lös egendom, vilket föremål det än kan handla om, omfattar en köpeskilling. Skillnaden är dock att man sällan använder begreppet i de sammanhangen, utan då snarare talar om exempelvis pris.

• Köpeskilling är den summa som en köpare enligt ett avtal ska erlägga säljaren
• Köpeskilling har samma innebörd som de mer vardagliga begreppen ”pris”, ”köpesumma” eller ”kostnad”
• Begreppet används idag främst vid försäljning av fastigheter
• Försäljningar av fast egendom är strängt reglerad, vilket medför att mer gammalmodiga ord lever kvar
• Kontinuiteten i språkbruket bidrar till att undanröja missförstånd
• Köpeskilling har dock ingen formell koppling till just fast egendom
• Även det du betalar för en liter mjölk i mataffären är en köpeskilling

Gammalmodiga ord har sin plats

Begrepp som köpeskilling kan ofta irritera allmänheten, eftersom de upplevs som onödigt gammalmodiga. Det är lätt att få intrycket att de användas för att krångla till saker och ting utan någon bättre anledning än att försvåra för lekmän att sätta sig in i juridik och affärer.

Det finns dock goda skäl till att man i vissa sammanhang väljer att inte förnya sitt språkbruk. Den främsta är att undvika missförstånd. Som nämnts tidigare är exempelvis försäljningen av fast egendom relativt strängt reglerad. Den historiska anledningen är att transaktioner av fast egendom har stora konsekvenser för såväl säljare och köpare som grannar.

För att undanröja så många grunder till missförstånd och konflikter som möjligt, har man standardiserat hur fastigheter mäts, registreras och överförs mellan ägare. En aspekt av detta är att se till att alla parter talar samma språk, alltså använder samma termer. Bland annat därför låter man inom juridik ofta gamla ord och termer leva kvar.

Generationsöverskridande regleringar nödvändiga

Ett annat skäl till att äldre begrepp gärna biter sig fast inom regleringen av just fast egendom är att det handlar om en mycket beständig typ av egendom. En och samma fastighet existerar ofta genom flera generationer, vilket kan göra tämligen gamla avtal och värdehandlingar relevanta än idag.

För att skapa kontinuitet mellan olika generationers lagar och avtal måste man således låta vissa ord och begrepp leva kvar, även om de faller ur bruk i samhället i stort. Som nämnts är det alltså formellt helt riktigt att använda begreppet köpeskilling även beträffande lös egendom.

Det du betalar för mjölk, ägg och bilar är en köpeskilling precis på samma sätt som det du betalar för din villa eller skogsfastighet. En viktig skillnad är dock att dessa föremål saknar den fasta egendomens beständighet, vilket gör de avtal som omfattar dem kortlivade och relativt enkla att modernisera.