När en statschef, eller annan beslutsfattande part, bestämmer sig för att ratificera en internationell överenskommelse så innebär det att staten blir förpliktigad att följa den överenskommelsen. Därmed blir det internationella avtalet juridiskt bindande för staten. FN har tagit fram flera konventioner som världens länder kan ratificera.

Ett känd exempel är barnkonventionen som Sverige ratificerade år 1990. Ett exempel som ligger utanför FN är klimatavtalet från Paris som Sveriges regering ratificerade i Oktober 2016. När ett land har ratificerat ett avtal är de skyldiga att skicka skriftliga rapporter till den aktuella kommitten.

Kommitten har i uppdrag att bedöma hur bra varje stat följer de lagar som står med i avtalet. Efter att de har granskat rapporten skickar det en kommentar om landets arbete. Även innan en ratificering har trätt i kraft har landet ett moraliskt åtagande att följa avtalet (förutsatt att landets firmatecknare har skrivit under avtalet).

  • Ratifikation innebär att ett internationellt avtal blir juridiskt bindande i en stat
  • Den exakta processen skiljer sig från land till land
  • Ofta inleds dock processen med att landets parlament undertecknar avtalet
  • Ratificeringen är genomför då landet har anpassat sina lagar för att följa det internationella avtalet
  • Ratificering är ett effektivt verktyg för att genomföra globala förändringar
  • Barnkonventionen är världens mest ratificerade konvention, 196 stater har anslutit sig till barnkonventionen
  • En ratificeringsprocess kan ofta ta flera år

Hur en ratifikation går till

RatificeraNär ett avtal har förhandlats fram (vilket kan ta flera år) är det vanligt att parlamentet i varje land skapar en lag som ger landets firmatecknare rätten att ratificera avtalet. Parlamentets beslut är alltså inte själva ratificeringen även om det ofta (felaktigt) kallas för det.

Nästa steg är att det internationella avtalet signeras, vilket ofta görs av statschefen. Den här signaturen innebär att staten gör sig beredd för att ratificera. Själva ratificeringen sker dock inte förens landets parlament har antagit avtalet som gällande lag och anpassat sin lagstiftning efter avtalet.

Det är inte ovanligt att det går flera år från det att avtalet signeras till dess att en stat har ratificerat det. När en stat har ratificerat avtalet blir det juridiskt bindande. Exakt hur en ratificering går till skiljer sig dock från land till land.

För- och nackdelarna med ratificering

Ratificering är ett effektivt sätt att ge viktiga ideer som mänskliga rättigheter ett globalt omfång. Eftersom att varje land som ratificerar ett avtal också blir juridiskt bunden att följa det ökar vikten av dessa lagar betydligt. Med det sagt så finns det vissa svagheter med ratificering.

När ett land väljer att ratificera sig till ett visst avtal så har de även möjligheten att reservera sig mot vissa delar av avtalet. Det betyder i att landet inte godkänner den eller dem delarna och att de därmed inte heller hålls juridiskt skyldiga att följa dem.

Reservationer kan ge en falsk bild av hur situationen ser ut. Ett exempel är FN:s konvention om avskaffande av diskriminering av kvinnor. Drygt 60 länder har reserverats sig mor delar av avtalet vilket betyder att kvinnor fortfarande kan diskrimineras trots att landet är anslutet till avtalet.